Hula, siva och ʻōteʻa

Hula kahiko

Kahiko är den uråldriga stilen inom hula, i allmänhet definierad som hula komponerad före 1894 och framförd utan moderna instrument. Den dansas till chant och traditionell percussion: ipu-kalebassrumman, den hajskinnsklädda pahu-trumman, fjäderprydda kalebasskallror, kluvna bambustavar och släta stenar som används som kastanjetter. Många kahiko-danser hedrade hövdingar eller gudar, och att framföra en utan misstag var viktigt, eftersom ett fel kunde tolkas som otur. Uttrycket är ofta stramt, med vördnad för dansens andliga rötter.

Hula ʻauana

ʻAuana, som betyder att vandra eller driva, är hula så som den utvecklades under västerländskt inflytande. Dess sånger sjungs som populärmusik, ofta i dur med harmonier, och bandet använder bärbara stränginstrument: gitarr, ʻukulele, steel guitar och bas. Dräkterna är mindre avslöjande än i kahiko, och sångerna kan beskriva allt från en plats till en känsla. Handrörelserna bär betydelsen och står för ett träds svaj eller en våg på havet, så titta på händerna lika mycket som på höfterna.

Samoansk siva och sasa

Siva Samoa är det allmänna namnet för samoansk dans. Den traditionella sivan kräver framför allt grace, med subtila, delikata rörelser av armar och händer, och i modern tid framförs den av en taupou. Sasa är helt annorlunda: en gruppdans, vanligtvis framförd sittande, uppbyggd kring skarpa, synkroniserade klappar och snabba handrörelser. Namnet betyder att slå, och gesterna gestaltar det dagliga livet, från att paddla kanot till att laga mat. Andra samoanska former inkluderar taualuga och siva afi, eldknivsdansen.

Tahitisk ʻōteʻa

ʻŌteʻa kommer från Tahiti, och dess snabba höftrörelser är ofta vad nykomlingar förväntar sig av varje polynesisk dans. Dansarna står i rader och skakar höfterna i hög hastighet enbart till slagverk, utan sång, ledda av tōʻere, en slitsad stocktrumma som slås med pinnar. Den fanns före den europeiska kontakten som en mansdans; nu framför både manliga, kvinnliga och blandade trupper den. Tolkningar av ʻōteʻa är en återkommande del av polynesiska dansshower på luauer och besöksanläggningar i Hawaiʻi och andra stillahavsorter.

Slack-key-gitarr och ukulele

Slack-key-gitarr, kī hōʻalu på hawaiiska, vilket betyder att lossa stämningen, är en fingerstyle-tradition där strängarna slappas från standardstämning så att de öppna strängarna klingar ett ackord. Tummen håller en alternerande bas medan fingrarna plockar melodin. Ukulelen kom från Portugal: den utvecklades på 1880-talet från små gitarrliknande instrument som portugisiska bosättare från Madeira, Azorerna och Kap Verde tog med sig till Hawaiʻi, och kung Kalākaua gjorde den till en del av framträdandena vid kungliga sammankomster. Dess hawaiiska namn betyder ungefär hoppande loppa.

Så ser du en blandad show

En luau-show rör sig snabbt mellan öarna, så kostymen och instrumenten är dina bästa ledtrådar. Sång och trummor med löv- och tapakostymer pekar mot hula kahiko; gitarrer, ʻukulele och flödande klänningar pekar mot ʻauana. Snabba höfter över en dunkande stocktrumma betyder ʻōteʻa. Gracfulla händer och ett lugnt ansikte antyder siva, och ett plötsligt eldsken betyder att siva afi har börjat. Showarna varierar i ordning och innehåll, så läs detta som ett sätt att känna igen varje dans snarare än en lista över vad du kommer att se.

Läs nästa: Den samoanska eldknivsdansen